HISTORIA
â
HISTORIA
Kyrkås Kulturgård är en släktgård till Tobias Jonmeister.
Vi är nu den sjunde generationen på gården.
SLÄKTGÅRD FRÅN 1700-TALET
Mangårdsbyggnad uppförs år 1826 av hemmansägaren Jon Johansson. Samma år föds hans tredje barn, Brita Jonsdotter. Han och hustrun Brita Persdotter får sammanlagt fyra barn, varav ett tragiskt går bort i späda år. Pehr, Brita och Kristina växer dock alla upp här.
Jon Johansson är född och uppvuxen på ett stort hemman på Rödön. Trots att han är utsocknes, gör han sig snart ett namn i Kyrkås. Han är en handlingarnas karl! Tidigt utses han till kyrkvärd. Eftersom kyrkan saknar egen präst blir så kyrkans högste representant på orten. Han engagerar sig även stort i det pågående laga skiftet och i den nya tidens jord- och skogsbruk.
Utöver uppförandet av den egna mangårdsbyggnaden leder han bygget av en ny sockenstuga och driver uppförandet av Kyrkås nya kyrka, bl.a. genom att donera en del av sin egen mark till bygget.
â
âFörfattare: Maria Domeij Lundborg och Jan Nilsson
KYRKÅS SOCKEN
Människor har vistats i och bott i Kyrkås under mycket lång tid.
Områdets förhistoria sträcker sig åtminstone tillbaka till Vikingatid – troligen ännu mycket längre.
Myrmalm och järnframställning
I Kyrkås förekommer rikligt med rostutfällningar efter myrmalm. Myrmalm började användas för framställning av järn under järnåldern (ca. 500 f. Kr-1060 e. Kr.). I Kyrkås har man också funnit lämningar efter järn-framställning. De kan vara medeltida eller äldre. Järnframställningen i Jämtland ledde bland annat till framväxten av ett samhälle som liknade
den yngre järnålderns samhällen i södra Skandinavien, från 400-talet och framåt. Fram till dess hade man i hög utsträckning försörjt sig på liknande sätt som under stenåldern, med jakt och fiske. Med järnet uppstod helt andra möjligheter för att bruka jorden. Fler människor blev bönder – och en del blev mäktiga genom byteshandel med järn.
Järnet var dessutom en förutsättning för att man skulle börja använda sig av hästen som riddjur och för framställning av effektiva hantverksredskap och vapen. Med denna metall skapades så en ny typ av krigsmakt, med kontroll över större landområden och fler människor.
â
Författare: Maria Domeij Lundborg och Jan Nilsson
KYRKÅS GAMLA KYRKA
Den äldsta nu stående kyrkan i Kyrkås är daterad till 1540-tal. Den uppfördes efter reformationen – möjligen som ett led i övergången från medeltida katolsk- till protestantisk tro. Intressant nog finns det tecken på att det funnits en ännu äldre, medeltida kyrka i Kyrkås. Det antyds bland annat av att delar av 1500-talskyrkans takstol är från 1300-talets mitt. Dessa delar har alltså tillhört en äldre byggnad, och det är inte otänkbart att denna byggnad varit just en äldre kyrka. Om en sådan kyrka stått på samma plats som sin efterträdare, eller på en annan plats i Kyrkås återstår för framtiden att visa.
En tidig medeltida kyrka i Kyrkås?
Kyrkåstäcket dateras till tidig kristen tid, ca 900-1100. Det har tolkats som ett altarförhänge, ett så kallat antependium. Det är inte otänkbart att det brukats i en medeltida kyrka på platsen. Att delar av takstolen i 1500-talskyrkan daterats till 1300-tal antyder att en
föregångare till denna kyrka åtminstone skulle ha uppförts under 1300-tal. Ifall Kykåstäcket tillverkats för en kyrka i trakten, bör denna kyrka dock ha rests under den allra tidigaste kristna tiden i Jämtland. Om så varit fallet vet vi ännu inte. En äldre, medeltida kyrka kan mycket väl ha stått på samma plats som den nuvarande 1500-talskyrkan.
â
Författare: Maria Domeij Lundborg och Jan Nilsson
KYRKÅSTÄCKET
Kyrkåstäcket – en praktväv från vikingatid
Kyrkås är särskilt känt för det så kallade Kyrkåstäcket. Det är en bildväv som daterats till sen vikingatid (ca 900-1100). Vid sidan av Överhogdalsbonaden och Revsundslisten, som även de är från regionen, tillhör Kyrkåstäcket de allra äldsta, bevarade textilierna i Skandinavien. Vävnaden har förmodligen brukats som ett altarförhänge i en kyrka.
Kyrkåstäcket blev rikskänt efter det att forskaren, samlaren och konstnären Nils Månsson Mandelgren 1869 kom över det under en insamlingsresa genom Dalarna, Härjedalen och Jämtland. Den 11 juli 1869, mitt i slåtterarbetet i skog och på myrar, besökte Mandelgren Pehr Jonsson i ett sannolikt ganska folktomt Lungre. Under ett besök i nya kyrkans torn noterade han:
”En brokadväfnad 2 alnar 10 tum, 1aln 12 tum varpen vitt linne och islagen ylle, så att ornaterna voro vita och röda låg som trasa i en korg, fans ej uti inventarium.”
Inte långt därefter hamnade Kyrkåstäcket på Nordiska museet i Stockholm. Därifrån har det sedan utlånats till Jamtli i Östersund, där det i dag kan betraktas vid sidan om den ännu äldre Revsundslisten och Överhogdalsbonaden.
Författare: Maria Domeij Lundborg och Jan Nilsson
RUSHÅLLARGÅRDARNA
SOCKENMAGASINET
Den gamla Lars Ersgården i Lungre var, liksom Anders Larssons hemman i Kläppe, sedan 1600-talet gamla rusthållargårdar. Av sådana gårdar krävdes att de ensamma klarade att hålla den svenska kronans armé med en fullt utrustad soldat till häst. Den rustmästargård som tidigare stod i Lungre tjänstgör i dag som hembygdsgård för Kyrkås hembygdsförening, intill den gamla kyrkan. Det ryttarhärbre som hörde till Lars Ers gård står numera intill Kyrkås nya kyrka i Lungre.
Ryttarhärbret hade från början till uppgift att magasinera den ridande soldatens hela stridsrustning i fredstid.
Den ridande soldaten kallades för dragon och skulle ständigt vara beredd att med sin utrustning och häst inställa sig till övning eller krigstjänst. Däremellan skulle han ha bostad och arbete för att kunna försörja sej och sin eventuella familj. Både i Lungre och Kläppe var det oftast någon av hemmansägarfamiljernas egna söner eller mågar som fick tjänstgöra som Dragon eller soldat.
En enklare form av rusthåll för mindre hemman var att hålla en utrustad fotsoldat utan häst. Spåren efter ett sådant torp är soldat Åströms torp invid Busvebacken. Den siste soldaten Åström avled samma år som Hans Andersson och Brita Jonsdotter flyttade dit 1855.
Rustmästare var titeln på en underofficer, vilken fick ta ut sin lön på en av kronan tillhandahållen gård. Om han inte ville driva jordbruket själv fick han leja en landbonde/arrendator som också skulle ha bostad på gården. I Lungre var det oftast landbönder på den här gården, men om denne bodde i samma hus som rustmästarens familj är oklart.
â
Sockenmagasinet
Sockenmagasinet brukades för förvaring av spannmål av socknens bönder. Under nödår kunde man låna friskt utsäde ur sockenmagasinet och betala tillbaka av nästa skörd. På 1830-talet uppgick antalet sockenmagasin runtom i Sverige till nästan 1000 stycken. Vid 1900-talets början hade antalet sjunkit till omkring 200.
De äldsta sockenmagasinen är från början av 1700-talet. Under 1800-talet förändrades sockenmagasinens verksamhet något. Bl.a. blev det möjligt att bruka dem för att bekosta fattigvård. På 1860-talet blev det tillåtet att omvandla spannmålsfonderna till penningfonder.
Författare: Maria Domeij Lundborg och Jan Nilsson
NYA KYRKAN
När Kyrkås äldre kyrka börjar upplevas som liten och trång åt en växande befolkning, beslutar man att uppföra en ny. Nu uppstår livliga diskussioner om platsen för den nya kyrkan. Skall den resas där den äldre kyrkan står – eller någon annanstans? Avgörande är att Jon Johansson, kyrkvärden från Kyrkås Kulturgård, erbjuder en bit av sin egen mark till kyrkobygget. År 1840 påbörjas så uppförandet av Kyrkås nya kyrka, som granne med Kyrkås Kulturgård i Lungre.
Kyrkåsborna visar en stark vilja och handlingskraft, också när det gällde själva uppförandet av kyrkobyggnaden. Pastoratets officiella förslag till kyrkoplan förkastas, till förmån en som tagits fram av Jon Johansson. Dessutom får en av bygdens egna karlar, Ivar Pålsson, ta över hela byggmästaransvaret efter att det skurit sig med en byggmästare från Östersund.
Resultatet av dessa händelser blir en tämligen unik kyrka, med östtorn – i stället för västtorn, som brukligt är. Dessutom har man använt en för tiden alldeles nyuppfunnen metod att gjuta väggar i kalkbruk med stenfyllning - i stället för de traditionella murverken i sten- eller tegel.
Författare: Maria Domeij Lundborg och Jan Nilsson
